Taxi Driver

USA 1976. Regi: Martin Scorsese. Manus: Paul Schrader. Producent: Julia Phillips, Michael Phillips. Foto: Michael Chapman. Musik: Bernad Herrmann. I rollerna: Robert De Niro (Travis Bickle), Cybill Shepherd (Betsy), Jodie Foster (Iris), Harvey Keitel (Sport), Albert Brooks (Tom), Peter Boyle (Wizard) mfl. Längd: 113 min.

”Thank God for the rain which washes away the garbage and the trash off the sidewalks. Someday, a real rain will come and wash all this scum off the streets.” Taxichauffören Travis Bickle ser sig själv som en räddare i nöden. För andra framstår han mer som en socialt handikappad enstöring som snarare är i behov av hjälp än som en hjälpande hand. Han är en rasistisk antihjälte med en skruvad kvinnobild. Travis förälskar sig i Betsy och får för sig att han ska befria henne från den livsstil hon själv har valt. Han träffar också på en ung prostituerad flicka, Iris, som även hon blir ett projekt för Travis, hon måste räddas från gatan. När han inte jobbar, tränar han minutiöst för att vara i topptrim för sina räddningsaktioner. Dessa våldshjältefasoner tar sig uttryck i att Travis anser sig ha rätt att agera polisiärt och rensa bort slöddret från gatorna.

Det finns ett antal rollfigurer inom filmhistorien som citeras gång på gång, som imiteras om och om igen, som alla förväntas känna igen. Travis Bickle är en av dem och Taxi Driver tillhör de filmer som man bör ha sett. Därför är det obligatorisk närvaro på Slottsbiografen den 10 februari för alla som mot alla förmodan har missat den här filmen. Övriga vet ju att den är värd att ses igen, så ni bör också titta förbi. ”You talking to me? Who the fuck do you think you’re talking to?”

KHÅ

 

© Uppsala Filmstudio