(Suzhou he) Kina/Tyskland/Nederländerna/Japan/ Frankrike 2000. Regi: Lou Ye. Manus: Lou Ye. Foto: Wang Yu. Klippning: Karl Riedl. Musik: Jörg Lernberg. Producenter: Nai An, Philippe Bober. Längd: 82 min. I rollerna: Aou Xun, Jia Hongshen, Hua Zhongkai, Yao Anlian, Nai An m fl
|
Dubbelgångare och oklara identiteter har varit ett vanligt inslag på film från första början.
Förmodligen för att det är filmiskt tacksamt. Personlighetsklyvning, ibland i en god och en ond del, som i alla JekylMyde-filmer med varianter. Tvillingdramatik, som t ex i Cronenbergs Dead Ringers. Den svindlande dimensionen i att upptäcka en dubbelgångare till sig själv, som i Veronikas dubbelliv av Kieslowski.
En än mer mystisk vinkel på problematiken är den som Hitchcock använder i Vertigo och David Lynch i Lost highway den oklara identiteten som ett svek, ett ouppklarat mysterium, eller ett frö som sår tvivel över vad man egentligen upplever. Den egna viljan (placebo) får en möjligen att tro på det man vill se. Såg jag i syne? Var det samma person? En känsla som gränsar till den s k deja vu-upplevelsen. Sjöjungfrun i Shanghai hör till dessa filmer.
I Sjöjunjfrun i Shanghai är alla identiteter lite oklara. Historien berättas av ett namnlöst jag, en man vi aldrig får se. Han har en något mystisk flickvän som då och då försvinner i några dagar och sen kommer tillbaka. Han älskar henne, och frågar inget. En dag kommer hon inte tillbaka – hon är borta. Mannen kan inte glömma henne, och en l äng tid senare får han se en kvinna som arbetar som sjöjungfru i en stor tank på en slummig bar. Det är hon! eller ... ? Denna kvinna har i sin tur en helt annan mörk historia att berätta om sitt förflutna.
Mysteriet tätnar. Den melankoliska längtan efter svunnen kärlek, och känslan av att hela tillvaron är en illusion understryks av omgivningen – ett glåmigt, regnigt Shanghai som påminner om ett drömtillstånd.
EL
|