Rödskägg blev Kurosawas och Mifunes sista film tillsammans. Av Kurosawas 30 filmer var Mifune med i 16 stycken, och deras samarbete varade i 17 år. Man kan inte nämna den ena utan den andra, och deras samarbete har givit oss fantastiska filmer som bla Polisrevolvern, Rashomon, De sju samurajerna, Blodets tron och Yojimbo.
Kurosawas självbiografi "Something Like an Autobioraphy" kom redan 1950, samma år som det internationella genombrottet Rashomon. Han tyckte att efter detta talade filmerna för sig själva, och han kommenterade dem sällan. I ljuset av detta är det en smula konstigt att Rödskägg, filmen som föregick hans depression och självmordsförsök, är en av hans mest positiva och humanistiska. Berättelsen kretsar kring ett slumsjukhus, där den buttre Rödskägg är huvudläkare. Hit kommer en yngling med ambitionen att bli läkare hos shogun, och finner sålunda att vara slumläkare både förnedrande och ointressant. Under Rödskäggs fasta ledning lär han sig dock ett och annat om livet och läkaryrket. Under filmens gång får vi inblick i flera människoöden; en del genom berättelser, en del genom flashbacks, och andra på sjukhuset. Och det saknas inte slagsmål och blod, för dem som önskar sådant, även om Rödskägg inser misstaget att spöa upp en bunt elakingar, eftersom det är han som måste plåstra ihop dem.
Här har Mifune hunnit bli 45 år, lite rund och har helskägg &endash; han ger ett betydligt mognare och faderligare intryck än de hetlevrade antihjältar han ofta spelade tidigare. Inspelningen av Rödskägg drog ut på tiden (den tog över 2 år, längre än den notoriska De sju samurajerna), och det var på grund av detta, som gjorde att Mifune tvingades tacka nej till flera bra erbjudanden under tiden, som gjorde att han och Kurosawa blev osams och bröt sitt samarbete. De olika berättelserna i filmen gör att den, trots sin längd, aldrig känns lång. Rödskägg är spännande, gripande och väldigt vacker, liksom Kurosawas bästa filmer, och är något av en bortglömd pärla. Ett måste för älskare av Kurosawa och japansk film.
AM