(Die Ehe der Maria Braun). Västtyskland 1978. Regi: Rainer Werner Fassbinder. Manus: Pia Frölich, Peter Märthesheimer, Rainer Werner Fassbinder. Producent: Michael Fengler. Klippning: Juliane Lorenz, Franz Walsch, Rainer Werner Fassbinder. Foto: Michael Ballhaus. Musik: Peer Raben. Dekor: Norbert Scherer. Maria: Hanna Schygulla. Hermann: Klaus Löwitsch. Oswald: Ivan Desny. Willi: Gottfried John. Modern: Gisela Uhlen. Wetzel: Günter Lamprecht. Bill: George Byrd. Betti: Elisabeth Trissenaar. Vevi: Isolde Barth. Bronski: Peter Berling. Schaffner: Volker Spengler. m fl. Längd: 120 min.
Maria Braun är en i den långa rad av kvinnor hos Fassbinder som mer eller mindre utan egen förskyllan hamnar i enorma svårigheter. Maria är en av de handlingskraftigaste.
Hon gifter sig under krigets allra sista skälvande dagar, barn skriker och bomber exploderar. Bröllopsskildring - en under filmens förtexter måste vara en av de mest tragikomiska i filmens historia; en bröllopsritual hålles efter strikt protokoll medan huset bokstavligen rasar runt omkring. Tyskland år noll: en ny framtid och ett nytt hopp föds. Men tillvaron är kaotisk; svältande människor och svartabörshajar stryker genom ruinlandskapet, medan radion ältar efterlysningar och åter efterlysningar av alla försvunna. Maria hinner med en halv dag och en hel natt som gift innan hennes man sänds ut i kriget och försvinner han också. Maria väntar troget varje dag på att han ska komma tillbaka, och är övertygad om att han gör det. Just därför bestämmer hon sig för att ensam börja bygga en ny tillvaro, att dela med sin man när han är tillbaka. Hon tar arbete på en bar för amerikanska soldater, och inleder ett förhållande med en svart soldat, som hon lika lätt gör sig av med, trots allt han gör för henne. Hennes man kommer verkligen tillbaka, men hamnar strax i fängelse efter att ha tagit på sig skulden för ett brott Maria begått. Hon blir hjälpreda åt en välbärgad fabriksägare, och emellanåt även hans älskarinna. Allt detta för sina framtidsplaners, och även sin mans, skull. Hon blir en beräknande och cynisk karriärkvinna, allt för att göra sin dröm till verklighet. Äktenskapet skjuts ständigt på framtiden. En inre för- stelning, förlusten av moralbegrepp och känslor, är det pris som hjältinnan får betala för sitt sociala uppåtstigande. Samtidens Förbundsrepublik, menade Fassbinder, denna gigantiska supermarknad, har sina rötter i just den period som Maria Brauns öde omfattar. Det finns en genomgående tendens i Fassbinders filmskapande att göra huvudpersonerna till enkla och slagkraftiga - eventuellt grälla - uttryck för politiska och sociala motsättningar och problem, och Maria Braun är det ambitiösaste exemplet hittills. I hennes öde gestaltas det västtyska undret, den kapitaliska tyska halvans utveckling från ruiner till industriell stormakt. Behoven och begär- en hos de individer som överlevt kriget har blivit neurotiskt stegrade. Efterhand tar begären övertaget över behoven. Filmens stil är inspirerad av den av Fassbinder högt beundrade Hollywood-regissören Douglas Sirk, upphovsman till ett stort antal melodramfilmer riktade till kvinnor på 40- och 50-talen. Bildseendet tar fasta på de starka, skrikiga, tillspetsade, bryska, överhettade, häftiga och hysteriska ögonblicken. Samtidigt finns det paradoxalt nog ett slags kylig distansering i filmen. Karaktärerna är som dockor som regissören kallt manipulerar med efter melodramens schema.
Klyftan som finns mellan känslolivet och den materiella framgången är ett tema som återkommer i många av Fassbinders filmer. Yttre materiell säkerhet döljer på kort sikt ett inre kaos. Maria är på sätt och vis schizofren. Hon går iland med sina projekt endast genom att skilja strikt på affärer och känslor. Märkligast av allt är att alla dessa människor som Maria möter på sin väg, och utnyttjar för sina syften, faktiskt verkar betyda något för henne. Hon är inte totalt känslokall. Hon bara bestämmer sig för att vara det, eftersom hon anser att det behövs. Resultatet blir förödande. Maria förlorar, enligt Fassbinder, precis som nationen sin identitet och sin själ.
När Fassbinder gjorde Maria Brauns äktenskap 1978 hade han den för honom ovanliga ambitionen att göra en publiksuccé. Han lyckades. Hanna Schygulla som spelade titelrollen var plötsligt en eftersökt filmstjärna. Hon tilldelades Silverbjörnen vid Berlins Filmfestival 1979 för sin roll. Även filmen prisbelönades vid denna festival.