I huvudet på John Malkovich

Being John Malkovich. USA 1999. Regi: Spike Jonze. Manus: Charlie Kaufman. Foto: Lance Acord. Musik: Carter Burwell, Björk. Klipp: Eric Zumbrunnen. Scenografi: K K Barrett. I rollerna: John Cusack (Craig Schwartz), Cameron Diaz (Lotte Schwartz), Ned Bellamy (Derek Mantini), Octavia Spencer (kvinna i hiss), Mary Kay Place (Floris), Catherine Keener (Maxine), Orson Bean (dr Lester), John Malkovich (John Horatio Malkovich), Charlie Sheen (Charlie), Philip Glass (sig själv), Zac Hanson (sig själv), Brad Pitt (sig själv), Winona Ryder (sig själv), Gary Sinise (sig själv) Sean Penn (sig själv). Längd: 112 min.
Craig (John Cusak) är en ouppsktatad marionettmakare gift med Lotte (Cameron Diaz), som visar mer kärlek för sin apa än för sin man. Efter att Craigs konstnärliga, obscena dockteater leder till att han får stryk tar Craig ett jobb på ett kontor på våning 7 1/2 (en bokstavligen halv våning med lågt tak) där han en dag hittar en gång som leder in i huvudet på John Malkovich. Om man krypar in kan man ”bli” Malkovich i 5 minuter, innan man&Mac255; blir utkastad till ett dike vid New Jersey turnpike. Tillsammans med den heta kvinnan Maxime kommer de på en affärsidé att sälja chansen att bli Malkovich.
Detta är bara början till en bisarr och roligt historia. Begreppet låter konstigt nog att vara en liten oberoende film – men I huvudet på John Malkovich har många fler Hollywood-stjärnor inblandade än den som nämns i titlen, och Jonze änvänder kändisskap som ett tema i sig själv.
Jonze valde att använda en ganska realistisk stil i filmen, och att undvika ovanliga vinklar och annan experimentella teknik. Istället använder han filmkonstens grunder och spelar på fenomenet film själv, speciellt karaktärens ”point of view” och den ökända ”male gaze”. Att ”bli” John Malkovich är att sitta i en publik, och projicera våra identiteter på de skådespelare vi betraktar.
Med oväntade surrealistiska drag i stil med Terry Gilliam och en psykologisk kvalitet som konkurrerar med Hitchcock är denna film en unikt djup film som döljer sina budskap i absurdisk humor.
NP

© Uppsala Filmstudio