Les Carabiniers
Regi: Jean-Luc Godard. Manus: Roberto Rossellini, Jean Gruault, Jean-Luc Godard efter en pjäs av Benjamino Joppolo. Foto: Raoul Goutard. Musik: Philippe Arthuys. I rollerna: Marino Mase (Ulysse), Albert Juross (Michel-Ange), Geneviève Galea (Venus), Cahaterine Ribeiro (Cléopatre), Gérand Poirot (1:ste karabinjären), Jean Brassat (2:dre karabinjären). Längd: 80 min. Ej visad offentligt i Sverige. Engelsk text.
Jean-Luc Godard: Jag har filmat kriget objektivt på alla plan, däri inbegripet medvetandets. Men medvetandet är alltid subjektivt i större eller mindre utsträckning. (Tom då det behandlas som ett objekt, som hos Bresson rör det sig alltid om ett objekt som karakteriseras just av subjektivitet.) Alla filmer och i synnerhet krigsfilmer, har alltid lagt vikt vid detta. Detta förklarar varför samma "journalfilmslik" upprör åskådarna av Les Carabiniers, medan det hänför åskadaren av Mourir à Madrid. Det upprör honom därför att det förblir vad det är, intetsägande, dvs utan betydelse, medan man i Mourir à Madrid ger det en betydelse, ett liv, kanske liknande dess verkliga, kanske annorlunda. Detta kallar jag att förfalska &emdash; tom med rena händer &emdash;, ty att göra en journalfilm består inte i att stjäla livet som sover i filmmuseernas blockhus, utan att beröva verkligheten dess sken och återge den det råa utseende som sig självt är tillräckligt och att samtidigt söka det ögonblick, då den får mening. Att se film är således ingenting annat än att fånga en händelse i dess egenskap av tecken eller åtbörd och att fånga den i rätta ögonblicket. Det ögonblick då helt stilla &emdash; det är en scen ur Lola &emdash; brutalt&emdash; det är en bild signerad Fuller &emdash; lömskt&emdash; det är en bild skapad av Buñuel &emdash; logiskt &emdash; det är en sekvens ur Viaggio in Italia &emdash; betydelsen föds fritt ur åtbörden, som skapar dess villkor och förutbestämmer den. [É]
Vi spelade in filmen under fyra vinterveckor som sporrade oss till det yttersta och från manuset fram till mixningen förlöpte allt i detta tecken. Ljudet har tack vare ingenjörerna Hortion och Maumont blivit speciellt noga bearbetat. Varje gevärssalva, varje explosion har inspelats separat och sedan mixats om trots att det varit lätt att få köpa ljudeffekterna från Zanuck. Varje flygplan har sitt autentiska motorljud och vi har inte mixat en Heinkels motorbuller med bilden av en Spitfire. Inte heller en salva från en Beretta, när man ser en Thomsonkpist. Klippningen tog längre tid än vid Till sista andetaget och mixningen liknade Resnais' och Bressons.
(Översättning Uno Ohlsson. Utdrag ur Cahiers du Cinema nr 146, Filmstudions program våren 1967.)