Pansarkryssaren Potemkin

Bronenosets Potyomkin
Regi: Sergej Eisenstein.
Manus: Sergej Eisenstein, Nina Agadzhanova-Shutko. Foto: Edouard Tissé, V Popov. Klipp: Sergej Eisenstein. Musikalisk ledning: Edmund Meisel. Scenografi: Vasili Rakhals. Producent: Jacob Bliokh, Sovjetunionen 1925.
Längd: ca 65 min.
I rollerna: Alexander Antonov (Vakulinchuk), Vladimir Barsky (kommendör Golikov), Grigori Alexandrov (officer Gilyarovsky), Mikhail Goronorov (matros Matyushenko), Levchenko (båtsman), Repnikova (kvinna på trappan), Marusov (officer), I Bobrov, A Fait (rekryter), Sergei Eisenstein (präst), Alexander Lyovshin (underofficer), Beatrice Vitoldi (mor med barnvagn), Konstantin Feldman (student Fel'dman), Protopopov (gammal man), Korobei (benlös veteran), Yulia Eisenstein (kvinna som kommer med mat till myteristerna), Prokopenko (mor till den sårade Aba), A. Glauberman (Aba), N Poltautseva (skollärarinna), Brodsky (intellektuell), Zerenin (student), matroser från Röda Marinen, medborgare i Odessa, medlemmar av Proletcult-teatern.
Vid pianot: Edward von Past.

Ur ”Svensk Filmtidning” nr 16, oktober 1926:  

”Folkets Dagblad Politiken har riktat ett angrepp mot Statens biografbyrå med anledning av att Pansarkryssaren Potemkin blev vit i censuren [= totalförbjuden]. På förfrågan om orsakerna till förbudet har, säger tidningen, d:r Bjurman [Gunnar Bjurman, föreståndare för Statens biografbyrå] förklarat att det utfärdats därför att censorerna ansett filmen falla under den paragraf i deras instruktion som säger att ’upphetsande bilder’ ej få förevisas. På fråga vilka scener som hade ansetts ’upphetsande’ förklarade d:r Bjurman att han nu icke kunde erinra sig alla detaljer, men kunde nämna ’den brutala behandlingen av folkmassan och matrosernas arkebusering’. I övrigt hade filmen visst icke saknat sina förtjänster. F. D. Politiken slutar med att deklarera sin övertygelse att det där om ’upphetsande’ scener bara var svepskäl och att det var ’politiska synpunkter som spelat in'.

Intervjuad om orsaken av Dagens Nyheter har d:r Bjurman meddelat, att F.D. Politiken undertryckt en del av hans uttalande, tydligen för att kunna pådyvla censuren en bolsjevikätarelusta som inte är tillfinnandes, men som tidningen behövde som motiv för sitt angrepp.

– Jag förklarade, säger d:r Bjurman, för Politikens medarbetare att det inte är tal om någon politisk bedömning vid filmcensuren och att vi rakt inte ha någon lust att komma till livs politiska synpunkter eller teorier av något slag Och som det bästa beviset för hur oberättigad en misstanke i den riktningen i detta fall var anförde jag att den man som inlämnat filmen till granskning, en från Tyskland hitrest agent, erbjudit sig att göra om filmen sa att den blev ’antibolsjevikisk’ bara han fick den igenom. Förbudet utfärdades i början av juni. Agenten tillskrev därpå biografbyrån och förklarade att han skulle gärna vilja ’finna en möjlighet varigenom filmen kunde bli berövad sin kommunistiska och därför för oss rättsförvillande karaktär’. Han föreslog till den ändan att han genom att förändra texterna skulle låta hela upproret ske mot bolsjevikerna och därigenom visa deras råhet vid bekämpandet av uppror. Censorerna reflekterade inte på erbjudandet.

Vad filmens konstnärliga kvalitet beträffar förklarade sig d:r Bjurman anse att den var på det hela taget väl inspelad, ehuru den nog lämnade rum för en del regianmärkningar. Men den har, menade han, blivit åtskilligt överreklamerad i den utländska pressen.”

Efter att tidigare endast ha visats vid slutna visningar i filmstudios o d fick Pansarkryssaren Potemkin, världsberömd som den första stora idefilmen, revolutionerande genom sitt formspråk, sin svenska premiär, lite post festum, den 21 januari 1952. 

  
   

    

© Uppsala Filmstudio