An Angel at My Table
Regi: Jane Campion. Manus: Laura Jones efter de självbiografiska
böckerna To the Is-Land, An Angel at My Table och The Envoy from
Mirror City av Janet Frame. Klipp: Veronica Haussler Foto: Stuart
Dryburgh. Musik: Don McGlashan. Designer: Grant Major. Scenografi:
Jackie Gilmore. Makeup: Marjory Hamlin, Elle Stephenson. Kostym: Glenys
Jackson. Producent: Bridget Ikin, Nya Zeeland 1990.
Svensk premiär: 6/9 1991 Sibirien (Stockholm). Längd: 158 min.
I rollerna: Kerry Fox (Janet Frame), Karen Fergusson (Janet Frame som
tonåring), Alexia Keogh (Janet Frame som barn), Iris Churn
(mamma), K J Wilson (pappa), Melina Bernecker (Myrtle Frame), Glynis
Angell (Isabel Frame), Samantha Townsley (Isabel Frame som
tonåring), Katherine Murray-Cowper (Isabel Frame som barn), Sarah
Smuts-Kennedy (June Frame), Susan McGregor (June Frame som
tonåring), Sarah Llewellyn (June Frame som barn), Andrew Binns
(Buddie Frame), Christopher Lawrence (Buddie Frame som tonåring),
Mark Morrison (Buddie Frame som barn), Carla Hedgeman (Poppy som barn),
Caroline Somerville (Poppy som tonåringr), Colin McColl (John
Forrest), Martyn Sanderson (Frank Sargeson), Jessica Wilcox (Kay
Stead), Mark Clare (Karl Stead), Michael Harry (Colin).
En ängel vid mitt bord bygger på tre självbiografiska böcker, ”Till landet är”, ”En ängel vid mitt bord” och ”Sändebudet från spegelstaden”, av den nya zeeländska författarinnan Janet Frame. Vi får följa den begåvade men känslomässigt isolerade flickan med det illröda håret från hennes tidiga skoltid, via elva år på mentalsjukhus, till Europa med författarstipendium och tillbaka till Nya Zeeland.
Det är ingen särskilt munter historia. Janet växer upp under påvra omständigheter på den nya zeeländska landsbygden. Hon är en skygg och knubbig flicka, utanför och annorlunda med ett enormt morotsfärgat hårburr och stor passion för läsning och skrivning. Hela hennes uppväxttid präglas av utanförskap, hennes tragedi är omgivningens oförståelse och hennes egen oförmåga att skapa kontakt. Under tonåren diagnosticeras hennes problem, felaktigt, som schizofreni, och föranleder inspärrning på mentalsjukhus och terapi meddelst elchocker.
Jane Campion har efter Laura Jones manus gjort en mycket varsam och finstämd film. Janet Frames konstnärskap får stå tillbaka för henne som person, att den bygger på en självbiografi är mycket tydligt i det att den konsekvent förmedlar Janet Frames syn på omvärlden, inte omvärldens syn på Janet Frame. Campion undviker skickligt de uppenbara melodramfällorna, filmen är helt igenom osentimental och man får aldrig som åskådare intrycket att det man tittar på är en revansch-historia, även om det till viss del faktiskt är en sådan – den fula fattiga flickan som blir Nya Zeelands mest berömda författare.
De tre böckerna har i filmen också blivit tre separata, strikt kronologiska, delar. Ursprungligen var filmen en TV-serie i tre avsnitt, betitlade Childhood, The painful years och Travelling & writing. Tre olika skådespelerskor avlöser varandra i rollen som Janet, och den uppenbara svårigheten att byta skådespelerska i flykten, eftersom inga markanta tidshopp existerar, har Campion löst helt förträffligt. Kontinuiteten störs aldrig. Kerry Fox, som spelar den vuxna Janet, imponerar stort i en svår roll.
Filmen håller på i 158 minuer, men känns inte en sekund för lång. Tempot är lugnt men inte långsamt, detaljerade skildringar av separata episoder formar helhetsbilden. Filmen upphör aldrig att engagera, i det att den förmår visa att denna mycket säregna persons bekymmer egentligen är ganska allmänmänskliga. Hur förhåller man sig till en oförstående omvärld? Hur lär man sig leva med sin egen särart? Janet Frame blir filmen igenom utsatt, och låter sig utsättas, för hiskliga övergrepp. Ändå är det inte upprättelse som är det cantrala temat, snarare att komma till rätta.
En ängel vid mitt bord blev Jane Campions genombrott som filmregissör. Kritikerrosad och prisbelönt blev den en skön revansch för henne, vars debutfilm Sweetie tre år tidigare hade misslyckasts kapitalt att vinna kritikernas hjärtan. Campion håller nu, med dundersuccén Pianot i bagaget, på att bli en lika stor nationalskatt för Nya Zeeland som Janet Frame.
LHo