Asta Nilssons sällskap

Sverige 2005. Regi: Marie-Louise Ekman, Gösta Ekman. Manus: Mari-Louise Ekman. Foto: Tomas Boman. Musik: Benny Andersson. Produktion: Kalle Boman för Hinden/Länna-Ateljéerna med stöd av Svenska Filminstitutet och Sveriges Television. I rollerna: Sven Lindberg (Asta Nilsson), Gösta Ekman (den välklädde), Anneli Martini, Johan Wahlström. Längd: 81 minuter.

Filmen har en till det yttre enkel handling. En dag står en gammal dam, kallad Asta Nilsson, i ett trapphus och vet inte var hon är. En äldre välklädd herre kommer till undsättning men problemet är att hon inte vet var hon bor. Efter en lång vandring genom staden hittar man hennes våning men då tycks rollerna ombytta.

Gösta Ekman har sagt att detta skulle bli hans sista filmroll och även det i grund och botten handlar om vad vi egentligen bygger vår identitet på. Filmens arbetstitel ”Rektor Jekyll och Miss Hyde” antyder också den underliggande bräcklighet som det mänskliga identitetsbygget bygger på, hur roller kan förändras och gå in i varandra. En recensent skrev att filmen kunde få tittaren att fråga sig vem Asta Nilsson är. Är hon en förvirrad tant eller en egensinnig dam i en mystisk komplott eller är hon huvudperson i en mardröm?

Det hela utspelas i en tillvaro som är lik vår egen men ändå inte. Gatscenerna är inspelade i ateljé och anknyter till den konstgjordhet som utmärker Marie-Louise Ekmans hela bildvärld, både i hennes konst och filmer. Där ytan är lika overklig som de människor som befolkar den, karaktärer som användas som ett slags spelpjäser för att skildra känslan att allting flyter i den mänskliga identiteten och tillvaron. Det är knappast någon tillfällighet att den gamla damen spelas av en manlig skådespelare, dessutom av Sven Lindberg, något av en specialist på just mask- och identitetsförvandlingar.

Gösta Ekman i den andra stora rollen som drabbas av verkligheten är också en typ av skådespelare som lärt sig använda sin kropp i en mycket medveten riktning för att skildra sådan utsatthet. Detta fanns tydligt redan under de tidiga åren hos HasseåTage (minns hans snubblande föredragshållare Mahatma Ekman i Gula Hund som hade tingen emot sig) och det har sedan förfinats och även gjorts svartare. Han har i sina figurer skapat en form av gestalt som är både fysiskt och socialt handikappad och kanske kan man om denna film säga som nämnde kritiker att det handlar om en Papphammar, denne i grunden tragiske figurer, som slutligen snubblar in i en större ångest.

PQ

 

© Uppsala Filmstudio