Farlig vår


När Arne Mattsson avled i somras efter en lång och ytterst växlande filmkarriär, var det inte bara en av Sveriges mest produktiva filmregissörer som gick ur tiden – det var också en av Uppsalas främsta bidrag till filmhistorien som tog sin Mats ur skolan. Mattsson (född 1919) är vid sidan av sin internationella storsuccé Hon dansade en sommar (1951) mest känd för sin långa rad av thriller- och deckarfilmer. Han var en av de första som försökte sig på deckargenren här i Sverige och när han firade sina stora framgångar med den s.k. Hillman-serien under 50-talet fick han epitetet ”Sveriges Hitchcock”. Även Alfred Hitchcock själv – vid sidan av Fritz Lang Mattssons stora idol och förebild – lär ha uppskattat lärjungens thrillerfilmande, inte minst hans mästerverk inom thrillergenren: Damen i svart (1958).

Arne Mattsson är av extra intresse för upsaliensarna i och med att han växte upp här i staden och använde den flitigt som spelplats i sina filmer. Så sent som 1985 var Arne Mattsson här och filmade den internationella B-thrillern Mask of murder (med Christopher Lee i en av huvudrollerna). Då fick krokarna runt Övre Slottsgatan tjäna som stand-in för en kanadensisk småstad där en strypmördare härjar. I en scen raggar denne upp ett offer på den lokala porrklubben ”The Green Door”, där exteriören ser ut exakt som Café Uroxen på S:t Johannesgatan men interiören inrymmer en strippa i en metallbur – vilket ju inte riktigt är fallet i verkligheten.

Farlig vår (1949) som Filmstudion visar var Arne Mattssons andra försök som thrillermakare. Två år tidigare filmade han ett originalmanus av vännen Stieg Trenter, Det kom en gäst (1947), för sitt dåvarande bolag Svensk Filmindustri. Det blev dock inte så lyckat, till stor del för att SF:s dåvarande chef Carl-Arne Dymling på eget bevåg klippte bort vissa delar av filmen i slutkopian ”för att göra den mera mystisk”, enligt Arne Mattsson själv. Resultatet blev en smula förvirrande med vissa logiska luckor i intrigen, vilket inte gladde deckarkännarna.

Inte heller Farlig vår blev i slutändan riktigt som Arne Mattsson hade tänkt sig. Manuset var baserat på Rune Lindströms roman ”Döden tar studenten”, som utkommit året före. Den byggde på ett verkligt mordfall i Uppsala, där en affärsinnehaverska i Svartbäcken dödades under mystiska omständigheter en valborgsnatt på 40-talet. I boken pekades med vissa omskrivningar en verklig person ut som den skyldige, vilket tydligen inte var något problem i bokform, men Dymling fick enligt Mattsson stora skälvan när han insåg att SF möjligen skulle kunna bli stämda för utpekandet. Därför försågs den slutliga filmversion med en något krystad ramhandling, som inte ger ett helt tillfredsställande helhetsintryck.

Trots detta är det en riktigt underhållande deckarbagatell, som utspelar sig i upsaliensiska studentkretsar och klassiska platser som Flustret och Impefektum. Vissa kritiker kom med marginella invändningar mot intrigen men hyllade samtidigt de filmiska kvaliteterna, såsom Mikael Katz i Expressen vilken framhöll att ”som film är Farlig vår utmärkt. Ett slagkraftigt bevis för att det – trots många påståenden om motsatsen – finns en filmatisk bedömningsskala helt på sidan om den litterära. Farlig vår har ett ovanligt uttrycksfullt bildspråk. Den fängslar inte genom intrigen, inte genom ordet, utan genom sin durkdrivna komposition i bild. /-/ Den uppsaliensiska miljöskildringen är rik och levande och gång på gång kommer det scener, som är gjorda med raffinierat artisiteri.”

Farlig vår blev ingen publikframgång, varför Arne Mattsson sadlade om och gjorde prestigeladdade romanfilmatisering på Nordisk Tonefilm de närmaste åtta åren. Salka Valka, Storm över Tjurö och Hemsöborna var några av dessa kritikerhyllade filmer som emellertid inte nådde den stora publiken. Den återfick han först när han flyttade till Sandrews 1958 och blev ”Sveriges Hitchcock”.

Bengt Bengtsson

doktorand i filmvetenskap


Copyright © November 1995, Nils Bingefors, Uppsala Studenters Filmstudio.
Ansvarig för innehållet: Nils Bingefors, Uppsala Studenters Filmstudio
Senast ändrad: 5 december 1995

© Uppsala Filmstudio