L’Atalante

En ung kvinna, Juliette, har just gift sig med en pråmskeppare och försöker finna sig till rätta med livet på båten. Det färgstarka stadslivet är dock oemotståndligt lockande och hon ger sig av från pråmen för att slå sig ned i storstaden. Det Iyckas inget vidare, och till slut kommer hon tillbaka till båten och återförenas med sin man. Märkvärdigare än så är inte handlingen i kvällens film, Jean Vigos L'Atalante. Ändå räknas den som ett av filmhistoriens största mästerverk.

Vigo hann tyvärr inte göra många filmer, hans samlade produktion uppgår till ett par, tre timmars film. Han var född 1906 i Paris, son till den anarkistiske journalisten Miguel Almereyda. Fadern blev flera gånger satt i fängelse av politiska skäl och omkom 1917 i sin cell under mystiska, aldrig helt uppklarade omständigheter. Den unge Jean skickades av släktingar till en internatskola på landet under falskt namn eftersom man ville undvika alla associationer med den skandal som orsakats av faderns död. Vigos hälsa var bräcklig och 1925 drabbades han av tuberkulos. Han skickades till ett sanatorium i södra Frankrike, där han gifte sig 1929. Paret slog sig ned i Nice för det hälsosamma klimatets skull.

Vigo började arbeta som assistent till filmfotografen Burel. Senare lånade han pengar av sin svärfar för att kunna filma på egen hand. Tillsammans med den ryske fotografen Boris Kaufman, som han blivit bekant med i Paris, gjorde Vigo 1930 sin första film, A propos de Nice, en mycket elak skildring av turisternas Iyxliv på Rivieran. Året därpå kom hans andra film, Jean Taris, champion de natation, en dokumentär om en tävlingssimmare.

Vigos tredje film blev C i uppförande (Zero de conduite) från 1933, en berättelse om skolpojkarna på ett internat och deras uppror mot sina lärare. Filmen har inspirerats såväl av Vigos egen uppväxt på internatskolor som av hans fars radikala och anarkistiska ideer. C i uppförande tar helt och hållet ställning för pojkarna i deras kamp mot de stela traditionerna. Som man nog hade kunnat vänta sig blev de franska myndigheterna inte det minsta roade av filmen. Den fördömdes som antifransk och skadlig för barn och censurförbjöds omedelbart. Inte förrän 1945, långt efter Vigos död, fick den visas.

År 1934 kom så L'Atalante, Vigos fjärde och sista film och hans enda långfilm. Själva handlingen i filmen är enkel och glöms snart bort, men det är egentligen oväsentligt. Det som gör L'Atalante till ett stor film är i stället dess säreget poetiska atmosfär som stannar kvar i minnet långt efter att man glömt vad som egentligen händer i filmen. Vigo hade ingen formell utbildning för att göra film, men hans konstnärliga begåvning var tillräcklig för att åstadkomma mästerverk. Mycket minnesvärd är också en av skådespelarna, Michel Simon som den säregne gamle sjömannen père Jules. Simon var en skicklig aktör som ofta fick spela udda existenser, men frågan är om han någonsin Iyckades bättre än i L'Atalante.

L'Atalante ansågs tyvärr inte kommersiellt gångbar i sitt ursprungliga skick och distributören lät ta bort över tjugu minuter, och klippte om filmen för att i stället bygga den kring en schlager, ``Le chaland qui passe'', efter vilken hela filmen döptes om. Filmen blev dock ingen succé utan lades ned efter några veckor. Vigo själv hade blivit svårt sjuk under inspelningen och avled den 5 oktober 1934, kort efter att L'Atalante blivit färdig. 1940 visades L'Atalante, delvis restaurerad, under sin ursprungliga titel. 1990 Iyckades man slutligen med hjälp av ett par gamla arkivkopior, en från brittiska filmarkivet och en från Belgiens kungliga cinematek, åstadkomma en mer fullständig rekonstruktion.

Vigos filmer har aldrig haft någon stor publik men är desto mer beundrade av filmentusiaster och har påverkat många filmskapare långt efter Vigos död. Till exempel var de en viktig inspirationskälla till den franska ``nya vågen'' i slutet av 1950-talet, vars mest kända film, Truffauts De 400 slagen inspirerats av C i uppförande.

Originaltitel: L'Atalante

Regi: Jean Vigo

Manus: Jean Vigo, Albert Rière efter synopsis av Jean Guinee (pseudonym för R de Guichen)

Foto: Boris Kaufman

Klipp: Louis Chavance

Arkitekt: Francis Jourdain

Musik: Maurice Jaubert

Visor: Charles Goldblatt

Produktion: J L Nouriez, Frankrike 1933-34

Skådespelare: Michel Simon (pere Jules), Dita Parlo (Juliette), Jean Daste (Jean), Louis Lefebvre (skeppsgossen), Gilles Margaritis (gatuförsäljaren), Rene Bleck (marskalken), Fanny Clar (Juliettes mor), Raphaël Diligent (Juliettes far), Gen Paul (den drickande gästen), Charles Goldblatt (tjuven)

Svensk premiär: 26/4 1991 Filmstaden Stockholm.

Copyright © November 1995, Nils Bingefors, Uppsala Studenters Filmstudio.
Ansvarig för innehållet: Nils Bingefors, Uppsala Studenters Filmstudio
Senast ändrad: 5 december 1995

© Uppsala Filmstudio