Ariel

Efter det internationella genombrottet med Skuggor i paradiset gjorde Aki Kaurismäki några kortfilmer och långfilmen Hamlet Goes Business (1987), en omflyttning av Shakespeares drama till modern företagsmiljö, som tyvärr inte varit tillgänglig för Filmstudion.

När gruvan långt in i den finska ödemarken läggs ner tar Taisto Cadillacen och söker lyckan i Helsingfors. Han möter den ensamstående modern Irmelin. ”Jag har en son” säger hon till Taisto, som svarar: ”Bra, då har vi redan en familj när vi gifter oss”. Ariel var en första film av Aki Kaurismäki som fick svensk biografdistribution, flera av hans tidigare filmer visades först i TV.

Det kan kanske vara intressant att ta del av en utländsk reaktion på Kaurismäki. I Village Voice 14/8 1990 skriver Georgia Brown: ”Uppväxt i ett land fruset mellan öst och väst besitter Kaurismäki ironin hos en insider och hans verk förefaller besatt av temat flykt. I intervjuer citeras han oftast som längtande att fly till närmaste bar. Jag antar att det är vad som blir följden i midnattssolens land av så många långa dagars resa in i långa nätter. […]

Kaurismäki tycker om stumt, sig utanför kamerans vinkel utspelande våld. Personerna springer ut ur scenen medan kameran mediterar över det ’döda’ tomrum de lämnat. När de kommer tillbaka är det inte alltid på det sätt vi förväntade oss. Kaurismäkis geni visar sig särskilt i tempot, de skarpa humoristiska klippen, de lakoniska nedtoningarna till svart, tystnaden och den lakoniska dialogen. Ibland förefaller det som om han komponerar en serie av stillbilder. Långvarige medarbetaren Timo Salminen är klart en tillgång, även om Kaurismäki tar ansvaret för de tilltalande kompositionerna. Hans färger har samma stela intensitet som spelet. Kaurismäki stelnar till sina aktörer (”Jag låter dem inte spela”) till en punkt där de ser ut som de vilsna varelser de representerar, men samtidigt har de mer värdighet, mer glans än de emotionella aktörerna. receptiv snarare än passiv, Pajalas Taisto, med sitt mörka stripiga hår och snälla ögon visar han sig vara någonting som liknar en agent från en högre makt mer än en vanlig dödlig. Han är arbetarklassens ängel.”

I Arbetet (5/1 1990) avslutar Sven E Olsson sin recension så här: ”Allt är användbart för Kaurismäki. Han förenar socialrealismen med hyperdition, rövarhistorien med giftig samhällskritik. Han placerar sina parodiskt stelkindade aktörer i doftande äkta miljöer och han lägger gärna en gammaldags smäktande tonslinga runt den desperation och ångest som väl skall vara vår tids arvedel. Det är för ångande och rått för att kallas pastisch. Det är alltför personligt för att benämnas postmodernism. Aki Kaurismäki slickar själv på etiketterna och river dem till något som är hans egen kategori. Underhållande bra är den.”

HE