Death weekend

”Filmen avtrubbar känslan för människans värde och har en genomgående och förråande tendens” (ur Biografbyråns motivering för totalförbud).

”Sammanfattningen av Elmqvist/Grönstedt i besvärsskrivelsen är en fullkomligt häpnadsväckande läsning sedan man sett filmen och plågats av den genomgående råa ton, som inga klipp i världen kan avlägsna. Här är sannerligen inte fråga om något ’samhällspolitiskt’ eller ’civilförsvarspolitiskt’ utom om för all del habilt iscensatta partier med bl a långdraget hot, ‘häftiga’ vandaliseringar, sadism och misshandel, allt speglande ett djupgående förakt för människoliv.” (Hugo Wortzelius filmkrönika UNT 16/12 1983)

Filmen Death Weekend, en berättelse om ett ungt par som terroriseras av ett ungdomsgäng och tar en gruvlig hämnd — varvid kvinnan förefaller vara den aktiva parten — är ganska unik i svensk filmcensurhistoria. Efter det första förbudet av den 14/10 1976 har den varit uppe till granskning sex gånger (turerna hos filmgranskningsrådet och regeringen oräknade) och fällts lika många gånger. Man får onekligen misstanken att det gått en smula prestige i ärendet. Under tiden har censurens toleransgränser hunnit flyttas fram en bra bit — åtminstone vad gäller manifesta våldssklidringar (se t ex ett fall som filmen Död och begraven).

Det är dock möjligt att filmen alltjämt framstår som alltför utmanande mot en annan outtalad regel. Jämte kopplingen sex/våld hör inslag med privat rättsskipning till de för censuren mest kontroversiella. Det är förmodligen inte våldet i sig (eller den förment ’förråande tendensen’ — förmodligen kan det uppletas andra exempel som är betydligt värre, men dock frisläppta) som fällt filmen. Den springande punkten kan vara den hur kvinnan i filmen själv tar hämnd på angriparna. Listan över andra, svartlistade videofilmer bestyrker en sådan misstanke.

I filmcensursammanhang är toleransen större inför våld som utövas av samhället och dess representanter och regelväktare — det man kan kalla det samhällsuppbyggande våldet med sitt yttersta ursprung i offerriten. Dvs att försäkra sig om samhällets bestånd genom att utse och offra syndabockar. Här utövas våldet av någon på en lägre nivå, till råga på allt av en kvinna. Det behöver naturligtvis inte ligga någon medvetet rationell bedömning, med utgångspunkt från denna tanke, bakom censurens ingrepp. Men någonstans, i någons bakhuvud finns kanske en outtalad omsorg om samhällets våldsmonopol. 

PQ 

Regissören William (Billy) Fruet är tidigare känd i Sverige för två filmer: Brud i vitt (Wedding in white, 1972) endast visad i TV, samt Den tyste hämnaren (Spasms, 1982).