Woyzeck

Georg Büchners teaterstycke om den arme soldaten Woyzeck förblev ofullbordat vid författarens död 1837, återupptäcktes 1879 av författaren Karl Emil Franzos, uppfördes först 1913, och har därefter förblivit en verklig klassiker som är alltjämt levande  in i vår tid. Detta visas bl a av en sökning på nätet som ger vid handen minst fyra filmatiseringar, den första 1947 och den senaste 1994, minst fem stycken TV-teateruppsättningar, varav en svensk 1966, och minst fyra televiseringar av Alban Bergs operaversion från 1925. Den har också gjorts som balett en gång i svensk TV.

Det är en brutal historia om ett strikt hierarkiskt samhälle som så väl avspeglar förhållandena i merparten av de enväldigt styrda småstater som då alltjämt föreställde det tyska riket, innan det fanns något som var en enad tysk nation. Att det också skildras genom det slutna militärsamhället speglar i än högre grad sin tids verklighet och den starka auktoritetstro som detta gav upphov till i förening med enväldet. Längst ner på skalan står den enkle soldaten som utnyttjas av alla de auktoritära figurer som står över honom. Officerarna av olika grad, där en av dem förför hans fästmö, en prostituerad, och den läkare som samvetslöst utnyttjar hans ställning för sina medicinska experiment. Det har sagts att pjäsen vänder sig mot framstegstanken och 1700-talets utvecklingsoptimism, den som bygger på vetenskapens gränslösa och orubbliga tro på att genom empiri och exakta metoder kunna förändra människan och världen.

Det är kanske också därför som det förblivit en levande klassiker med ett allmängiltigt budskap som alltjämt har något att säga om samhället som byggt på överordning respektive underordning och sorterandet av människor efter kön, klass och etnicitet. Herzog gjorde sin film i delvis stiliserad, delvis poetisk form, en form av drömspel vilket en kritiker hävdade och då särskilt i slutscenen, som understryker det tidlösa. Andra tyckte dock att pjäsens samhällskritik försvann i detta. Vem skulle dock vara bättre att gestalta den marterade huvudpersonen än Herzogs gamla hatkärlek Klaus Kinski med sitt speciella ansikte. Kritiken var mycket kluven inför filmen och även då Kinski. Somliga tyckte att han blev alldeles för mycket, andra att han inte var uttrycksfull nog utan alltför stel i sina uttryck.

PQ

Visas i samarbete med Goethe-Institutet