Ta mina ögon

Talar man om spansk film tänker de flesta omedelbart på dess galjonsfigur Pedro Almodovar. På gott och ont. Hans filmer är naturligtvis väl värda all uppmärksamhet, men samtidigt riskerar de att ge en aningen snedvriden bild av den spanska filmkonsten och i förlängningen också det spanska samhället. Lite tillspetsat kan man förledas att tro att landet i huvudsak befolkas av trånsjuka nunnor, depraverade transvestiter och bindgalna heminredare. Söker man en motvikt till detta färgstarka perspektiv erbjuder Icíar Bollains Ta mina ögon ett nedslag i en vardag lika gråmulen som i vilken nordengelsk industristad som helst. Men så är hon också gift med Ken Loachs scripta och spelade även en av de ledande rollerna i denne regissörs Land och frihet.

Handlingen i Ta mina ögon är påfallande enkel och välbekant. Mannen slår hustrun, hustrun lämnar mannen som sedermera övertalar hustrun att komma tillbaka. Det har gjorts många filmer på detta sorgligt nog alltid lika aktuella tema, men jag vågar påstå att detta är en av de allra starkaste. Den träffar en i mellangärdet med samma kraft som nya zeeländska Krigarens själ gjorde, fast utan att frossa i blåtiror och fläskläppar. Bollain skildrar istället våldet och förtrycket genom att fokusera på dess efterverkningar. Hon bygger upp en hotfull stämning där vardagens sysslor utförs på randen till den bottenlösa avgrunden, och minsta felsteg kan innebära slutet.

Ta mina ögon är även mer nyanserad än många andra filmer på ämnet. Maken Antonio må vara en skitstövel, men han är en högst mänsklig skitstövel som går i gruppterapi och skriver dagbok för att få bukt med sina utbrott. Man känner hans frustration, på samma sätt som man känner hustrun Pilars fruktan och osäkerhet. Däri ligger också nyckeln till filmens styrka. Som åskådare sitter man verkligen och hoppas att paret ska lyckas lappa ihop sitt förhållande. Att förnuftet och kärleken ska övervinna det meningslösa våldet. För en enda gångs skull.

FS