Mysterious skin

Gregg Araki tog en risk när han gjorde Mysterious skin. Inte så att han inte tagit risker med sitt filmskapande förut. Han blev den del av den s k New Queer Cinema-vågen i början av 90-talet dit också t ex Gus van Sant, Tom Kalin och Todd Haynes räknades. Plötsligt gjordes gay-filmer som inte till varje pris strävade efter finkänslighet eller anpassning efter den goda (heterosexuella) smaken. Gregg Araki ansågs allmänt som den mest extrema i gruppen. Han gjorde Totally F***ed Up och The Doom Generation, filmer om nollställda ungdomar som knarkar och har sex med en bismak av apokalyps. New Queer Cinema ebbade ut mot mitten av 90-talet, och till skillnad från sina kollegor så försvann Araki synbarligen. Tills han dök upp med Mysterious skin, som beskrivits både som en come back och som början på en ny, ”mognare” stil. Inga fler stenade bög-desperados för chockverkans skull. På sitt nya lågmälda vis skildrar han samtidigt något som få filmare överhuvudtaget skulle våga – hur en pedofil kan utnyttja sitt unga offers uppriktiga förälskelse i honom. Att beskriva sådana motsägelsefulla aspekter av ett tungt ämne som sexuellt utnyttjande av barn tyder på ett visst mod.

Filmen har jämförts med Todd Solondz Happiness. Det är orättvist; Happiness är en helt igenom nattsvart film. Mysterious skin visar att människors barndom präglar deras liv och att de alla har olika metoder för att komma runt det som hänt. Det är en sorgsen och melankolisk film, men inte utan hopp och glädje.

EL