Det levande slottet

Hayao Miyazaki har gjort sig ett namn som en av Japans största animéregissörer. För några år sedan gick hans film Spirited Away upp på biograferna och blev en dundersuccé världen över. Det levande slottet är den något allvarligare och mer komplexa efterföljaren. Filmen baserar sig på en roman av den brittiska fantasyförfattarinnan Diana Wynne Jones (som varit elev till både C.S. Lewis och J.R.R. Tolkien). Regissören reste personligen till Storbritannien och gav författarinnan en privat visning av filmen, mer än ett år innan den hade premiär på biograferna där.

Historien utspelar sig någonstans i Europa, i ett land på väg in i ett krig, någon gång under 1900-talet. Det handlar om den unga hattmakerskan Sofie, som efter att i flygande fläng ha mött den stilige trollkarlen Haruru, stöter på dennes fiende, Ödeshäxan. Det senare mötet resulterar i att  Sofie förvandlas till en gammal gumma. För att häva förtrollningen söker Sofie upp Haruru för hjälp och hon flyttar in i hans levande slott. Ett slott som kan förflytta sig sekundsnabbt från en plats till en annan genom trolleri.

Det är detaljrikt och vackert, en imponerande fantasivärld som målas upp framför oss. Det levande slottet är allt från en äventyrsfilm och antikrigsfilm till en kärlekshistoria. Det är en mångbottnad film och den bevisar på alla önskvärda sätt att animationer inte behöver vara något som bara är tillägnat de allra yngsta. Snarare är det i det här fallet en saga för alla.

”Ett hjärta är en tung börda.”

KHÅ