Playtime

”Jacques Tatis Playtime är, precis som År 2001, Blair Witch Project eller Den ryska arken ’one of a kind’, fulländad i sig själv, en utrotningshotad art redan vid födseln. Till och med Monsieur Hulot, Tatis alter ego, verkar vandra genom den av en slump. I stället för handling har den en kaskad av händelser, i stället för centrala karaktärer har den hundra rollfigurer, i stället för en komedi är den en underbar iakttagelse.”

Roger Ebert

 

I denna handlingslösa film vandrar ett stort antal människor genom en opersonlig modern stad med steril arkitektur av glas och stål, korridorer, hissar, väntrum. De är förstummade inför den icke-mänskliga miljön, men samtidigt ständigt optimistiska.

Monsieur Hulot, Tatis populäre Envar, är här verkligen endast en i mängden, om än lätt igenkännbar av publiken.

Tati gjorde filmen i 70 mm format för att få med varenda minutiös detalj i det storslagna storstadslandskapet, speciellt uppbyggt utanför Paris. Filmen blev på sin tid den dyraste i fransk filmhistoria, och ett kommersiellt misslyckande som ruinerade Tati, och ledde till att han förlorade sitt hem, sitt jobb och sina tidigare filmer. Ett ironiskt öde för en film som försöker omvandla den krassa modernismen till förunderlig poesi.

EL