2046

(Hongkong/Kina/Frankrike 2004) Regi och manus: Wong Kar Wai. Producent: Wong Kar Wai. Foto: Christopher Doyle, Kwan Pun Leung, Yiu-Fai Lai. Musik:Peer Raben, Shigeru Umebayashi. I rollerna: Tony Leung (Chow Mo Wan), Gong Li (Su Li Zhen), Zhang Ziyi (Bai Ling), Faye Wong (Wang Jing Wen), Chen Chang (cc1966), Wang Sum (Mr.Wang), Ping Lam Siu (Ah Ping), Carina Lau (Lulu/Mimi), Maggie Cheung (Slz1960), Takuya Kimura (Tak), Thongchai McIntyre (Bird), Jie Dong (Wang Jie Wen) m.fl. Längd:129 min.

Det finns filmer som man inte ska försöka förstå, det finns filmer där man inte ska försöka hänga med i handlingen, i alla fall inte första gången man ser dem, för då missar man liksom själva filmen. Resnais I fjol i Marienbad är en sån film och 2046 är en sån film. Det betyder inte att filmerna saknar handling eller mening, men dessa kan vara svårgreppbara, och frågan är om det är nödvändigt.

1997 överlämnades Hongkong till Kina och regimen i Peking lovade då att man staden skulle få leva som de gjort under det brittiska styret i femtio år. Av detta skäl har 2046 blivit ett laddat årtal för Hongkongs befolkning.
Filmen 2046 är en uppföljare till Wong Kar Wais förra film, men den som förväntar sig en ren fortsättning på In the mood for love lär bli både besviken och konfunderad av den här filmen. För även om vi i 2046 får återstifta bekantskapen med författaren Chow, som fortfarande har problem med kvinnor, så har 2046 en helt annan berättarstruktur. Chow skriver på en framtidsroman, och bilder ur hans framväxande historia blandas friskt med minnen och samtida händelser. In the mood for love behandlas som ett minne i 2046. 2046 är numret på ett hotellrum, det rum där han och grannfrun brukade mötas i In the mood for love. I Chows science fiction-historia är 2046 inte bara ett hotellrumsnummer utan även en plats, ett årtal, dit man tar sig med det futuristiska Metropolis-tåget för att återuppleva förlorade minnen. Ingen har någonsin återvänt från 2046, förrän nu.

Den här filmen är barntillåten, men det bör noteras att den kan vara lite för abstrakt för de allra yngsta. Jag tog med min lillebror och ett par tre av hans vänner när jag såg 2046, och de somnade i parti och minut och var föga begeistrade av filmen som helhet. Och då är de ändå i 25 års åldern. Det är en film som kräver att publiken tillåter sig att släppa på kravet om en konventionell berättarform och istället följa med i en flytande historia om en framtida tillbakablick. Det är kitschigt, förbryllande och oerhört vackert.

Alla minnen är spår av tårar.

KHÅ

 

© Uppsala Filmstudio