Sverige 1970. Regi & manus: Roy Andersson. Producent: John Maynard. Foto: Jörgen Persson. Musik: Björn Isfält. I rollerna: Ann-Sofie Kylin (Annika), Rolf Sohlman (Pär), Anita Lindblom (Eva, Annikas moster), Tommy Nilsson (Roger, Annikas lillebror), Bertil Norström (John, Annikas pappa), Maud Backéus (Gunhild, Pärs mamma), Margreth Weivers (Elsa, Annikas mamma), Raymond Johansson (Landgren), Lennart Tellfeldt (Lasse, Pärs pappa), Lennart Tollén (Lennart, Evas fästman) mfl. Längd: 115 min.
|
"Låt oss signalera detta först som sist: Roy Anderssons varma, humoristiska, och observanta långfilmsdebut är det mest uppbyggliga som inträffat i svensk film sen Kjell Grede anmälde sig till tjänstgöring." [Jürgen Schildt]
Enligt Roy Andersson är det här en sensuell berättelse om två unga människor som blir förälskade i varandra. Det är en berättelse om den förlorade föräldragenerationen utan målsättning, tarvlig i sin litenhet, misslyckad i välfärdsdrömmarna och som bara hoppas på att en tipsvinst eller en kvarts miljon från penninglotteriet ska rulla in.
Filmens kärlekshistoria utspelar sig mellan Annika och Pär som båda befinner sig i de lägre tonåren. Pär är tuff, mopedburen och inte helt oäven i hanterandet av en gitarr, hans familj bor i en villa i en söderförort till Stockholm. Annika kommer från innerstadens stenöken, hennes pappa är en misslyckad kylskåpsförsäljare och föräldrarna lever i ett hatäktenskap. De båda ungdomarna träffas under en besöksdag på sjukhuset då familjerna gör sin besöksplikt hos diverse sjuka släktingar.
Någon skrev att en bättre titel på den här filmen hade varit En samhällshistoria, eftersom den skildrar det svenska folkhemmet där det stora välståndet överskuggas av det ännu större avståndet mellan människorna. Filmen handlar främst om bristen på kärlek och medmänsklig värme. Eller som Pärs farfar formulerar det när han blir tillfrågad om utskrivningen från sjukhuset: Jag vill inte bli utskriven. Jag trivs här! Tillvaron är inte konstruerad för ensamma! Hör ni det? Hör ni det?
Roy Andersson lovordades i medierna för sin debutfilm, både i Sverige och utomlands. Skribenterna som hyllade honom spekulerade genast i vad som skulle komma härnäst. På den frågan svarade Andersson att han skulle göra en ny film. "Två bröder, en syster" skulle den heta och den skulle vara betydligt hårdare och brutalare än En kärlekshistoria. Han kallade den för "den filmen" dvs filmen han alltid velat göra. Undrar just vad som hände med den filmen?
"Svensk film är att gratulera till Roy Andersson, det bästa som hänt sedan Bo Widerberg upptäckte att han kunde göra film." [Lars-Olof Löthwall]
KHÅ
|