Brott och straff

Sverige 1945. Regi: Erik ”Hampe” Faust-man. Manus: Bertil Malmberg, Sven Stolpe efter Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Foto: Göran Strindberg. I rollerna: Erik ”Hampe” Faustman (Raskolnikov), Gunn Wållgren (Sonja), Sigurd Wallén (Samjotov). Längd: 106 minuter.
Det kan ibland vara svårt att inte låta omdömet om ett konstverk påverkas av sådant som kanske inte har så mycket med konstverket som det framstår att göra. Hur mycket skall de konstnärliga ambitionerna bakom ett verk få påverka bedömningen? Motsvarar det färdiga verket den visionen dess skapare haft? Inte minst inom en så ofta strömlinjeformad bransch som filmens kan det tyckas att egna visioner skall premieras och uppmuntras. Samtidigt är, som alla borde veta, filmbranschen beroende av att intäkter och utgifter någorlunda balanserar varandra. Kommer inte publiken blir det inget mer.
Hampe Faustmans version av Dostojevskijs roman Brott och straff är ett verk ur den svenska filmhistorien där man – då man tar del av skriverierna om filmen vid dess tillkomst 1945 – ofta kan ana en kluvenhet mellan uppskattningen av Faustmans intentioner som ställs mot en viss besvikelse inför resultatet. Många recensenter påstod sig sakna den religiösa dimension från Dostojevskijs roman som en förutsättning för rollfigurens Sonjas handlande.
Men det finns många skäl för filmstudion att visa Brott och straff. Det är en av den lite bortglömde regissören Faustmans bästa filmer och han själv i huvudrollen gör förmodligen sin bästa skådespelarinsats. Gunn Wållgren var, vad än sentida fjantomröstningar resulterade i, en av svensk films ypperligaste skådespelerskor. Sigurd Wallén är idag mest ihågkommen som klurig rosspigg i skärgårdsfilmer, men här gör han en skrämmande och övertygande insats som förhörande polis.
Göran Strindberg är en av de stora filmfotograferna som tillsammans med Faustman lyckas få de svenska miljöerna att se mycket ryska ut. Faustman hade från början ingen musik i filmen, men producenten föll några veckor efter premiären för publikens krav – snabbt fick Erik Nordgren skriva musik. Det är denna version som överlevt. Nordgren var ingen dålig filmmusikkompositör, han skrev musik till många Bergmanfilmer, exempelvis Smultronstället som Filmstudion visar denna termin. Men det hade varit intressant att se Faustmans film i dess ursprungliga version utan någon som helst musik, ett för tiden djärvt grepp.
HE

© Uppsala Filmstudio