Asjik Kerib

Regi: Sergej Paradjanov Manus: Georgij Badridze Foto: Albert Javurjan Scenografi: Sota Gogolashvilij, Nikolas Zandukelij, Georgij Mechishvilij Musik: Zjavanshir Kuljev. Produktion: Grusia Filmstudio, 1988.
I rollerna: Jurij Mgojan, Veronique Metonizje, Levan Natrosjvilij, Sofico Chaurelij.
Längd: 80 minuter.

Sergej Paradjanov är den sovjetiska filmkonstens ovedersägligt störste outsider. Han har med jämna mellanrum retat gallfeber på såväl det politiska som det konstnärliga etablissemanget i Sovjetunionen med sin frispråkighet och sin ovilja till kompromisser. Vid ett par tillfällen har man lyckats dra honom inför domarskranket, vilket ledde till att han i mitten av 70-talet tillbringade fyra år i arbetsläger. Paradjanov har onekligen ett etniskt alibi för sitt outsiderbeteende. Han är född armenier, uppvuxen i Georgien och under lång tid bosatt i Ukraina.    

Fasetterna av detta etniska kalejdoskop får fritt utrymme i hansf ilmer, som alla tilldrar sig i olika kultursfärer. Debutfilmen De blodröda hästarna utspelas i de ukrainska delarna av Karpaterna, Granatäpplets färg handlar om den armeniska poeten Sayat Novas liv och Legenden om Surams fästning bygger på en episod ur georgisk mytologi. Paradjanovs senaste film, Asjik Kerib, har den föga bekanta azerbajdzjanska kulturmiljön som spelplats, även om själva ramhandlingen bygger på en dikt av Michail Lermontov, en av de stora ryska l800-talspoeterna. Lermontov och Paradianov har f ö en gemensam historia som sträcker sig längre tillbaka i tiden. Paradjanov har haft långt framskridna planer på att göra en film baserad på Lermontovs episka poem Demonen men uppslaga ratades av myndigheterna.

Intresset för Lermontov verkar inte slumpartat. Poeten var på sin tid en outsider av paradjanovska mått som efter att ha gjort sig omöjlig såväl vid tsarens hov som i petersburgsocieteten fövisades till Kaukasus för att slutligen stupa i en duell. Mot denna bakgrund bör man även avläsa Paradjanovs filmer. Deras inbördes kulturella brokighet skymmer inte det faktum att flertalet av dem lyfter fram människor som på ett eller annat satt bryter sig ur konventionernas järnring, något som ofta måste betalas med en offerhandling. Antingen det rör sig om det undergångsmärkta kärleksparet i De blodröda hästarna eller om den ödmjuke men trosvisse diktarmunken Sayat Nova drivs dessa människor för sin inre övertygelses skull mot bråddjupa av en grym och oförstående omvärld.

Trots detta skapar de med sina intensivt glödande liv konstverk som likt fallande stjärnor lyser upp världens mörker. Paradjanov återkommer ständigt till detta tema den förföljde konstnären vars öde obevekligt är sammanfogat med offer och triumf. Asjik Kerib utgör här ingen undantag. Paradjanov berättar en saga efter alla konstens regler om den fattige lutsångaren som först efter många äventyrlyckas vinna sitt hjärtas älskade med hjälp av gudomliga makter. Denna gång är emellertid tonen ljusare och ödestyngden mindre framträdande än i de andra filmerna.

Sergej Paradjanov är en filmskapare som avsiktligt låter det talade ordet sjunka i bakgrunden. Bilden är hans meningsbärare, lyrisk, omtumlande eller frusen som vattenfallet på en orientalisk gobeläng. Skådespelarna agerar inte mot varandra utan mot publiken, vilket ställer inarbetade dramatiska traditioner på huvudet. Paradjanov är, vid sidan av Tarkovskij, den moderna film konstens kanske mest konsekvente anti-realist. Han värjer sig intensivt mot all teaterpsykologi, och lyckas i stället tränga ner till det skikt där de stora myterna doppas i medvetandets spegel. Som alla stora konstnärer är han obekväm, sensibel och gåtfull.

  
   

    

© Uppsala Filmstudio