Fyra farliga friare
(Horse Feathers) USA 1932. Regi: Norman McLeod. Manus: Bert Kalmar, Harry Ruby, S J Perelman och Will B Johnstone. Foto: Ray June. Musik och sångtexter: ("I'm Against It", "Everyone Says I Love You") Bert Kalmar och Harry Ruby.
I rollerna: Groucho (Professor Ouincey Adams Wagstaff), Harpo (Pinky), Chico (Barovelli), Zeppo (Frank Wagstaff), Thelma Todd (Connie Bailey), David Landau (Jennings), Robert Grieg (biologiprofessorn), James Pierce (Mullen), Nat Pendleton (MacHardie), Reginald Barlow (återträdande rektor vid Huxley College), Florine McKinney (Peggy Carrington), E J LeSaint och E H Calvert (professorer i Wagstaffs tjänsterum). Längd: 68 minuter.
De var egentligen fem bröder, men den yngste, Milton (Gummo), kom aldrig till filmen och är därför betydligt mindre känd än de andra. Han framträdde tillsammans med den övriga familjen på varietéscener i början av 1900-talet. Omkring 1914 övergick bröderna till att spela teater, och flera av deras scensuccéer har senare blivit filmatiserade av dem själva.
När de 1929 tog steget över till filmen med The Coconuts hoppade alltså Gummo av. Men brödraskaran skulle reduceras ganska snart igen. Efter fem filmer hade Herbert (Zeppo) fått nog av alla filmförälskelser. Han var nämligen den ende av bröderna som såg ut och uppförde sig som en "vanlig" människa och som sådan fick han alltid spela förste älskaren i de kärlekshistorier filmbolagen absolut måste ha med för att över huvud taget finansiera filmerna.
Det blev den trio som återstod, som skulle göra genombrott och erövra filmpubliken med filmer som En galakväll på operan (A Night at the Opera), En dag i vilda västern (Go West) och En natt i Casablanca (A Night in Casablanca). Adolph (han ändrade sitt namn till Arthur under andra världskriget) (Harpo) är clownen som gått ordlös men inte ljudlös genom filmhistorien. Hans fickor rymmer en hel värld och hans mimik och plastik har bevarat stumfilmen levande långt in i ljudfilmen.
Den totala motsatsen till Harpo är Julius (Groucho), som genom att använda det talade ordet når fram till de effekter han eftersträvar. Den amerikanska censuren har haft problem med de dubbelbottnade replikerna, ofta med sexuell anstrykning. Tyvärr kommer de sällan till sin rätt vid översättningen till svenska.
Leonard (Chico), den femte brodern, placeras bäst mellan Harpo och Groucho. Han är den som anknyter de andras absurditeter till verkligheten, ger dem relief. Han tolkar Harpos stumma tal åt oss, och han håller ett öga på Groucho och räddar honom ur galna kärleksaffärer.
Musiken är av stor betydelse i bröderna Marx filmer. När Chico leker med fingrarna på pianot eller Harpo smeker harpan blir det märkvärdigt tyst till och med i en matinésalong. Allt blir musik i deras värld. I En dag i vilda västern blir en indiansk vävstol en harpa. I En dag på kapplöpningarna (A Day at the Races) spelar Harpo en flygel i småbitar och ur ruinerna drar han fram flygelns strängar och förvandlar dem till harpa. Musikens makt är förkrossande, men också förtrollande.
Göran Bjelkendal 1969